Berget blöder!
Avskyvärda väsen trevar längs väggar
River urberget djupt uti dess märg
Ängar glöder!
Eldar slickar markens själva hjärta
Kväver allt som förr kunde kallas hopp
Allstädes tystnad!
All fågelsång har dött och solen slutat lysa
En surrande tomhet är allt som består
Ingen lystnad!
Ty världen har dragit sin sista suck
Nu har tiden upphört med sin existens

På marken ligger en kvidande ängel
Fastfrusen uti skarens själva märg
Dess hjärta så skört likt liljans stängel
Brytes ned och skrumpnar i en gråsvart färg

Förnekelsens sötma är när jorden är fångad i sitt eget fängelse
Dömda utopier blir verklighet när världen smakar förgängelse

Ängslan och ångest inför vad som komma skall
En framtidsvision förutan hopp
Ty livet känns förbannat och malplacerat