Blickade upp i natten
slagen och driven till marken
Omtöcknad fylld av förbittring
kunde ej se klart

Famlade bland tankar
min själ bedriven
Urdriven var min broderhälft
hörde nattens barn

Hörde nattens barn mina barn
Mina barn!

Medan regnet föll svalt
ekade en förtvivlans sång
över en fallen fader
Sorg blev snart till vrede

Fångad i elden
ingen väg ut
hugg, slag och spe
de band en själ, min vargbroder

Min vargbroder broder i blod
Min vargbroder broder i blod

Min vargbroder broder i blod
Min vargbroder broder i blod

Faller åter ner
i böljande hav
medvetandets dunkel
tidlöst drivande gäck

Röster av svek
galdrar som ljuder
från nidingars mun
slitande smärtor
separerad, bunden

Ett vagt minne, att jag att jag lyfts upp
I fjärran dunkel, en elds svaga sus

Min vargbroder broder i blod
Min vargbroder broder i blod
Broder i blod