vek ar min kropp nu,
tiden tynar mig till stoft.
krumna aro mina leder,
ty fader tid tar mig bort.

minnen bar jag fran
svunna tider.
da min rost var kall
som vargablick,
nar dod och pina gick
under min hand
vid min tron i skogens djup.

jag ser loven om hosten
runt mig,
ger mig kanslan av livet
som var.
bortglomd, fordriven
av sin egen sadd,
sondra och harska an en gang

harskare over skogen
var mitt namn,
over den nattliga
fruktbarhetens skote.
maktig som tusen
sjoars dimma,
spred jag mig over detta
koldens land