På bergets topp i uvgestalt stå Omma.
En ruvare i mystick form av visheten i dess värld.
Vid berfets fot i skepnad grå stå Omma.
En väktare i skuggorna, herdinnan av släckta liv.

Se hon dansar med älvorna
i skogen och på ängarna.
Varken kvinna eller uv,
hon är dimmornas drottning.

I snårens skydd i daggens dräkt stå Omma.
Gudinnan från en tid som flytt, ett väsen i töckenskrud.
På dunkel stig i kropp så vä, stå Omma.
Med lönndoms lusts fsåtlighet vandraren så ska snärjas.